Jag har idag funderat lite. Funderat över varför jag är som jag är. Kommer aldrig fram till ett konkret svar men tänkte dela med mig av mina tankar.Jag undrar varför jag alltid tror att gräset är grönare någon annantsans, varför jag hela tiden tycks vilja fly min vardag, jag har det väl inte särskilt svårt.Jag föddes i en, hur ska jag utrycka mig,"vanlig" familj där jag växt upp utan några tragedier. Har alltid haft vänner och mått bra.Gick ut skolan och belv undersköterska, jag har jobbat på hemtjänst och på sjukhus. Jag har varit på Nya Zeeland i ett år, i USA i 13 månader och i Oslo i 6 månader. Jag har haft ett förhållande på två år och är nu inne i ett nytt slags förhållande, och jag har inte fyllt 25 än. Förstår inte varför jag känner mig så stressad över att hinna med så mycket som möjligt, kan jag inte ist vara glad för det jag hitttills upplevt, känna mig tillfredställd med vad jag uppnåt. Tydligen inte efter som jag fortfarande har denna längtan av att komma vidare, prova nya saker och se andra delar av världen.Jag vet att det inte är för sent att göra allt detta, att jag har hela livet på mig, men det går inte fort nog.Jag försöker tala mig själv till rätta, intala mig att jag gör rätt som jobbar nu trots att jag då binder upp mig och förlorar en del av min frihet. Jag önskar bara att jag kunde uppskatta allt det som jag faktiskt har och ta vara på det innan jag stressar vidare. Jag har ju faktiskt inte fyllt 25 än...